Onsdag den 26 maj 2004 Klockan 10.15 kom vi iväg från Gimovägen – Karin T, Berit, Lena B-K och Bettan – i vår flådiga helsvarta Opel Vivaro. Tur att den är lång och bred, för mycket packning var det! Hundarna tryckte snällt ihop sig i buren därbak och så stuvades allt vårt pick och pack runtomkring. Vi sparade det bakre baksätet till Karin W och Vinna, som vi ska plocka upp i Malmö.

E-fyran söderut i god fart, och efter ett par timmar säger Berit glatt att ”nu har vi åkt en tiondel av resan”. Lunch på Gyllene Uttern med Vättern i blickfånget. Salladsbuffén hade nästan räckt, men laxen resp. pighambogen var helt okej. Glada hundar rastades, och så ”on the road” igen.

Brakade ner genom Småland, ett landskap som från E-fyran sett är totalt onödigt, och swischade ner genom Skåne. Omväxlande ösregn och halvmulet. Kom till Malmö kvartisex, och efter några extrarundor i Malmös utkanter plockade vi upp Kawa och Vinna och hamnade vi via Öresundsbron i Danmark. Inte förrän nu kändes det som om resan började på allvar!

Magarna började knorra och vi insåg att vi borde hitta något hotell snart. Berit ringde turistbyrån och fick napp på Danhotel i Rødby. Visade sig ligga ett stenkast frrån färjeläget, med härliga marker att rasta hundarna på, billiga rum (med lite sunk-varning men …), god mat. Bra ställe att komma ihåg (+4554604326)

Torsdag den 27 maj

Tidig morgon. Tog en tur utmed havet, Garbo toksprang i vågorna, där åkte lite exspot av men det var det värt.

Strax efter tio i Tyskland. Autobahn, långtradare, tradigt men det gick bra. Köer bara runt Bremen, annars flöt det, men långt och segt är det. Hundarna fantastiskt tåliga. Kom fram till Calais vid niotiden och irrade runt för att hitta hotellet från parningsresan till Willowyck’s förra vintern. Det visade sig vara knökfullt. Det blev ett hotell tvärs över gatan, billigt och helt okej och restaurangen skulle just stänga men vi forsade in och beställde en trerättersmeny. Personalen höll masken men det vita vinet var slut, att det bara fanns tre kycklingar, att även vichyvattnet  var slut och kocken sprang ut och köpte mer, men det som fanns var jättegott och klockan blev mycket innan vi var färdiga med ostbrickan och kom isäng.

Fredag den 28 maj

Kylig men solig morgon. När vi sitter vid frukosten kommer Karin T in sist, och berättar att Dana varit en hårsmån från att ha blivit överkörd precis utanför hotellet! Karin hade slängt sig ut i gatan och skrikit i falsett, och där hade vår resa kunnat få ett abrupt och tragiskt slut. Istället radar vi nu upp oss framför ett härligt mc-gäng och förevigas genom ett par kameraobjektiv. Fem minuter senare är vi vid färjeläget och stämplar alla papper, blir anvisade fel kö och hamnar hos en nörd, får åka tillbaks till Calais igen och börja om från början. Kör på färjan som sista bil och nerverna börjar coola ner sig.

Ett par timmar senare var vi framme hos Helena Sulley för att titta på en tilltänkt hane till Fancy. En gul, stor, rejäl, kärvänlig, men kanske lite för flämtig och ”på”. En halvbror, ”Fin”, verkade lite mer lagom, men det är svårt att säga efter att sett dom en stund i köket och sen på några dummies ute i trädgården. Helena och hennes man var urtrevliga . On the road again, och så kom vi fram till Sherborne framåt kvällskvisten. I restaurangen satt USAs och Canadas lag och bullrade. God middag och skönt att äntligen vara framme och få packa upp för tre dagar på samma ställe.

Lördag den 29 maj

Träning mellan tio och tolv hos Mr. Michael Dare of Little Marston, Marston Magna, en gentleman och judge med goldenmeriter. Fina träningsmarker bara tio minuter från hotellet. Hundarna fick springa av sig lite och träna markeringar, linjetag, hopp över hinder, walk-up. Fick sällskap av John Cavanaugh, en trevlig amerikan som ville se oss träna och som ville diskutera FCI-regler och FCI-domarutbildning. Som bonus (alt. straff) fick han kasta dummies åt oss. Lunchen intogs på vår gamla pub inne i Sherborne, och sen blev det lite sightseeing och shopping. Hundarna fick följa med eftersom det var för varmt att lämna dem i bilen. Huvudgatan var avstängd för trafik och kantad av massor med folk, och så tågade en ståtlig militärparad förbi med trummor och buller och bång, bra test för våra fem labradorer. Sist kom ett grånat gäng krigsveteraner  med medaljer på bröstet och stolthet och erfarenhet i blick. Allra sist kom en ambulans…

Tillbaka till hotellet för att rigga om till välkomstpartajet i tältet utanför slottet. Helstekt gris och lamm och lite lokala ostar och annat mums. Vi fick dela bord med belgarna, bl.a. bröderna Stef och Filip Bollen och Fons Exelmans som vann Europacupen i höstas. Kvällen blev inte alltför sen, nedräkningen hade redan börjat.

Söndag den 30 maj

Sammanbitna, bleka ansikten sågs runt frukostborden, och så bar det iväg till provmarkerna som ligger vid det anskrämliga men anrika slottet. Fantastiska marker för working test. John Birkett och Rupert Hill stod för uppläggningen för tredje gången. Sex stationer skulle klaras av denna dag. Vi gick i samma grupp som Frankrike och England, och började med en ganska tricky dirigering på ca 70­–80 meter snett mot ett dike som sträckte sig bortåt mot höger. Till vänster en liten damm. I diket någonstans låg två dummies, och hundarna skulle hämta båda. Diket kantades av ett nässelbälte som tyvärr stoppade upp Cary lite grand, men annars gick det rätt hyfsat här.

Station två var vattnet. Hundarna gick på linje två och två utmed strandkanten, bevuxen med en tät gräs- och vassridå. Skott och två kast som hamnade snett ut i vattnet , mer eller mindre tätt ihop. Hundarna hämtar in varsin och skickas då snett ut genom vassen, men ser ju dummisarna när dom kommer ut på vattnet. Så bytte hundarna plats och repris på kasten. Tyvärr lite för tätt för Vinna som tyckte hon skulle vara effektiv och hämta båda samtidigt. Annars blev det bra poäng här, och ansiktsfärgen började komma tillbaka.

Klockan var mycket, det regnade, och vi hade ungefär en kvart på oss att fixa till håret och duscha och dra på finkläderna innan bussen gick till kalastältet. En superfotograf visade bildspel med kanonbilder från dagen och minglandet var igång. Den här gången fick vi dela bord med fransmännen, men innan dess skulle Graham Cox fota ”the lady team” med det skotska laget i kilt. Kvällen avslutades med att Hugh Paterson i det skotska laget sjöng en skabrös visa på skotska, dvs den var svår att förstå men det var nog lika bra det. Efter den första dagen låg Wales och England i delad ledning. Sverige fightades i mitten med bl.a. Frankrike och Belgien, men låg före Skottland.

Måndag den 31 maj

Tidigt upp och iväg till Sherborne Castle igen. Tre stationer denna dag. Den första gick ut på att efter ett skott riktat mot ett skogsparti skicka hunden över ett fält, över en väg som kantades av nässlor, och så in i skogen och söka. Station två var även detta en dirigering bort till ett område att söka av. Inget skott, ett fält med kort gräs fram till själva området som var mer högvuxet. Fältet kantat av ett stängsel på ena sidan och plöjd åker på den andra. Avståndet ca 150 m. Här skulle hunden hämta två dummies. Sista stationen bjöd på två stängsel efter varandra, högt gräs, diken i kanten. Hundarna gick i par. Dubbelmarkering på linje, en hitom det bortersta staketet, en bortom. Hundarna bytte sen plats och repris. Inte helt lätt, och här var Dana snabb och flög över det bortre hindret, spikade markeringen, flög tillbaka över hindren, och ett sus gick genom församlingen. Sen var hon tyvärr lika snabb även den andra gången och tog därmed fel dummy. Men hon var i mycket gott sällskap!

Med tre nollor i bagaget halkade vi ner lite i resultatlistan, men alla var ändå jättenöjda. Det handlar en hel del om tur och tillfälligheter även på working test. Billy Steel Jr hade fått två nollor med en ung hund, och han är ändå ett fullblodsproffs. Som avslutning skulle en hund från varje lag göra en dirigering + vattenmarkering inför all publik framför slottet. Cary hade bästa poängen av de svenske och stegade in på banan som nr två efter Tess Lawrence med Willowyck Ruff. Lena intervjuades först i mikrofon inför folkmassan av John Birkett. Världsvant svarade hon, som om hon aldrig gjort annat. Cary fördes lätt som en plätt till den dolda dummien inne i strandskogen, varefter han sen spikade vattenmarkeringen som kastats ut allra först. Klang och jubel! Lagom till paraden i stora ringen började regnet ösa ner, men det blev ganska stiligt ändå.

Blöta, trötta och hungriga åkte vi tillbaka till hotellet och drinkade på rummet. Sen ner till restaurangen. Gott var det och kul hade vi.

Tisdag 1 juni

Sovmorgon. Packade ihop och tryckte in allt bagage och alla hundar i bilen och började köra mot York via Bristol och Birmingham. Lunch på en liten mysig pub utmed vägen och så var vi framme hos Richard Hinks vid femtiden. Han bodde i ett urgulligt hus som han inrett och fixat iordning själv, otroligt smakfullt. Det blev lite te och marängpaj och sen vin i väntan på Anette Clark från engelska laget som anslöt direkt från jobbet. Iväg till vårt B&B där vi också åt middag. Hundarna lämnades i Richards kennel över natten eftersom dom inte var välkomna på B&B:t.

Onsdag 2 juni

Tidig frukost och så bort till Richard för att hämta hundarna och rasta dom. Vi skulle vara hos John Halstead Jr kl 9.00, och två minuter i nio var vi där. Brocklebanks kennel ligger vidunderligt vackert uppe i Yorkshire och som grädde på moset var  vädret fantastiskt. ”Young John” började med att visa oss ett par hundar i olika åldrar och utbildningsfaser. Träningsmarkerna  var fantastiska, ängar med högt gräs och vältade gångar åt olika håll, crossroads, ringleder etc, allt för träningen. Djupa diken och olika sorts stängsel och murar och dammar och unduleringar. Jeeezus!!!

Lunchen en trappa upp i kennelbyggnaden satt fint, och så småningom åkte vi tillbaka till Richards hus igen. Han bor mittemot Carlton Towers, ett 1600-talsslott där han och Anette brukar hjälpa till med picking-up. På vägen tillbaks från Brocklebanks hade han arrangerat ett besök på slottet . Iförda våra chevalier-kit skred vi uppför trappan och in i gemaken och fick sådär helt apropå ett glas Lanson champagne i handen. Viktorianska praktsalar som gjorda för en filminspelning. Tillbaks till Richard och ett glas vin i hans kök innan vi åkte vidare till ett B&B som ägs av Richards vänner. Påminde om en Country Club med hemkänsla och med fina hundmarker runt om och miljoner kaniner. Middag på kvällen tillsammans Richard, Anette och Jack, en äldre gentleman och den som en gång fick Richard att börja med hundar. Alla var lite rödmosiga efter dagens träning och kvällen blev rätt tidig. Hundarna fick bo i bilen.

Torsdag 3 juni

Träning med Dave Garbutt (£20 per skalle). Eftersom vi skulle vara på markerna precis utanför hotellet fick vi lite sovmorgon. Dave visade sig vara en mysgubbe som först var lite tystlåten men som pratade mer och mer ju längre träningen pågick. Massor med kunskap och visdomsord förmedlades. Richard, Anette och Jack var funkisar och så var Christine med, en dam i sina bästa år med en småpipig hane som var lite tryckt. Vi gick på linje i högt gräs, det regnade och vittringen var inte den bästa. Det gällde att vara med på markeringarna och det gick väl an när det var en i taget, men det var svårt med ögonmärken i den öppna terrängen. Dave körde det hela som ett trial, och sa att vi skulle ha åkt ut allihop för högljudd handling om det varit på riktigt. En dirigering över en åkersnutt, strandvegetation,  över en damm som avslutning. Dave tog fram en hårdgummiboll med handtag och berättade att det var det enda han tränade sina hundar med för att få dom att ligga kvar i området, och han börjar tidigt med just näsarbetet. (Gummibollen avger mindre vittring än tennisbollar och dummies.) Flera Garbutt-råd: För att vinna ett trial gäller det att ha tunnelseende. Få ut hunden på en rak linje mot fågeln. Låt inte hunden avvika från linjen, rätta till direkt, stoppa i området och låt hunden närsöka utan en massa visselsignaler. Han själv börjar ganska sent med den mer avancerade träningen, och vill se initiativ och näsa hos hundarna.

Även Dave höll på längre än bestämt. Lunch, och så iväg hem till Dave för att titta på hans hundar, och speciellt då Pocklea Adder. Han slängde sin studsboll över ett hinder så att hundarna inledde sitt markeringsjobb med hindret. Hinderträningen börjar han med redan vid 8-månadersåldern. Dottern Janet visade ett par tikar också som var jättetrevliga. Tillbaka till Rudstone B&B igen och stannade för lite shopping i Beverly och en öl på puben. Rastning av hundarna och så lite skumpa på rummet innan vi åkte till the Gnu Inn för middag. Stimmigt och rökigt. Richard var med, förstås, och det blev en trevlig avslutning på våra dagar med honom. Snacka om att han ordnat och fixat och ställt upp för oss de här dagarna! En fantastisk människa.

Fredag 4 juni

Checkade ut vid nio och on the road igen i riktning söderut. Mot Kings Lynn, och sen vidare österut i Norfolk för att hälsa på Claire Trowsdale och titta på Lenas och Reines valpar (10 veckor). Bjöds på en härlig lunch och fotade valpar och föräldrar. Stora, rejäla valpar, föräldrarna lite av den ”gamla” typen. Så vidare till Mike Tallamy, och WOW vilket place! Marilyn, hans fru, var jätterar och hade inrett huset på ett otroligt smakfullt sätt. Vi fick ett eget hus med en egen kennelbyggnad och kände oss minst sagt bortskämda. Vi tittade på valpar och halvvuxna och vuxna, och det slutade med att både Karin T och Berit bokade valpar efter en nyparad, jättetrevlig tik. Efter en kopp te åkte vi ut och tränade. Gick på en lång linje och sköt och kastade. Cross retrieves, så Mike och Roger hade varsin komradio för att styra upp det hela. Alla hundar var lite heta,  men det var jättekul. Sen och god middag och som slutkläm en gonattvirre  i vårt eget hus.

Lördag 5 juni

Träning med Mike, Sarah (som hade pappan till Karins o Berits beställda valpar), Sam och Allison (markägare). Det blev ett mock trial när det är som bäst! Hundarna var riktigt duktiga.

Inpackning, avtackning och så for vi iväg med riktning Harwich. Lunch på en taverna utomhus i solen, och för första gången en hel måltid utan hundsnack!!! Lång väntan vid båten som sen lämnade kajen halvåtta. Eftersom vi inte skulle vara framme i Holland förrän framåt halvett så bokade vi rum från båten på Ibis i Rotterdam. Tog världens tid att komma förbi passkontrollen (schengen-schtrul?), men till slut, framåt halvtvå, checkade vi in på hotellet och föll i dvala.

Söndag 6 juni

Hemåt på autobahn. Helt klart en hit att bränna autobahn en söndag och att ta vägen över Hoek van Holland istället för Calais. Var i Puttgarten redan vid halvfem, fick vänta ett tag på färjan och sen slog vi rekord genom Danmark – knappa timmen i 150 km/tim och Rally Thunander vid ratten. Över bron och in i Sverige. Vadå 6 juni och nationaldag, såg en slak flagga nånstans, annars folktomt och trist (kanske fotboll på teve). Lämnade Kawa och Vinna i Malmö och drog norrut till ett Scandic i Helsingborg. I lobbyn satt tre engelsmän och drack öl, och i parken utanför där vi rastade hundarna kryllade det av kaniner. Lite Englandskänsla trots allt. Vi åt en jättegod middag (kräftsallad och kyckling) med jättegott vin till (Sauvignon blanc) och knoppade in i varsitt enkelrum vid elvatiden.

Måndag 7 juni

Inpackade i bilen vid nio och så for vi norrut i gles trafik på E-fyran. Dagens aha-upplevelse en jättefräsch kycklingsallad på MacDonalds, av alla ställen. Där fick några av oss revidera sin uppfattning om att MacDonalds bara serverar junk-food. Anlände Gimovägen i Tyresö vid fyratiden och lastade av hälften av återstående pickochpack. Berit och Karin, våra duktiga och outtröttliga chaufförer under hela resan, for vidare i Opel Vivaron för att lämna den till Avis inne i city.

Snabbfacit för vår Englandstripp:

500 mil utan en enda incident i emellanåt mycket tät och jobbig trafik.

Fem personer och fem hundar tätt ihoppackade i en bil utan minsta gruff, många skratt och mysiga middagar (luncher med förresten).

Många möten med härliga människor från hela Europa och Nordamerika, och så alla dessa duktiga hundar och handlers under Sherborne-dagarna.

Den nästan osannolika känslan att få träna med Halstead, Garbutt och Tallamy, och framför allt att få uppleva deras träningsmarker – vilka enorma erfarenheter för både oss själva och hundarna!

En betydligt tunnare plånbok. Men det var det värt.